Ni vet känslan när man bara vill sjunka genom jorden och sudda ut allt ? Allt. Bara ta bort sig själv och kolla om någon saknar en. En liten, misslyckat människa. Bland alla himla perfekta. Jag känner mig så värdelös i en stad som Stockholm, där varje människa du passerar är perfekt. Helt enkelt bara perfekt. Ibland så tänker jag igenom alla jag känner och alla, ja alla, har en egenskap som är unik. Men vad har jag? Jag är känner mig fel på platsen. Jag känner inte att jag har ork. Ork, att göra alla saker jag vill göra. Jag får panik. Vad är det jag vill ? Jag brukar svara att jag vill till en plats med många människor. Där jag aldrig kommer vara ensam. 

Jag frågade min farbror nån vecka sen, vilken plats på jorden, som är hans favorit. Jag berättade för honom att min är Time Square i New York. Tusentals människor. Hela dagen. Hela året. Livet ut. Aldrig ensam.

Men sen så sa han, att man ibland kan vara mer ensam bland tusen, millioner eller milliarder människor än med en enda på tusentals kilometer håll.

Efter att han sa det har jag förlårat min framtid. Jag har alltid haft en idé, ett mål som jag ville nå. Men nu är det helt enkelt bara borta. Jag är rädd. Jag får ångest. Jag vill inte dö ensam. I en värld med sju milljarder människor. Ensam. Bara försvinna utan att någon saknar en.  

 

                  När jag kör mig fast i sånna tankar så hjälper bara en sak. För mig. Fokusera på det jag tycker om. Blir glad av. Helt enkelt bara gillar. Som tex. sommaren, blommor, färger, årets första dopp, långa sommarnätter, djur, sällskap, te, Sunny, musik, bilder, minnen, resor, känslan av att klara någonting man inte trodde man skulle klara, helt enkelt bara glädjen av att få leva.